En blogg om allt från skrattanfall till tårar, och allt annat som livet innebär! :)

Vad är styrka?
När är man stark? 
Och hur blir man stark?
Är styrka att orka lyfta en stor tung sten, eller är det bara att orka lyfta sig själv?

Jag tycker det är svårt att sätta ord på styrka.
Styrka är något för mig, och kanske något annat för dig.
Det är något individuellt.

Jag tycker styka är att göra något som man egentligen inte riktigt vågar.
Eller att kämpa fast man bara vill ge upp.
En annan stor styrka är att ställa upp för en medmänniska, utan att själv kräva något tillbaka.
Jag tycker också det är en styrka att vara sig själv. Fast det där med att vara sig själv kan dock gå över gränsen ibland.
"Jag är den jag är acceptera det"
 Jo, visst alla ska få vara den dem är. Men ibland måste man som medmänniska anpassa sig lite. Låt mig säga så här:" Vad den du är, bara du inte sårar eller förstör för någon annan."

Sen är styrka också så mycket annat. Men det jag precis har nämnt är de som för mig mest symboliserar styrka.

Hur blir man då stark?
Jag vet  minst en människa som tror att man blir stak om någon trycker ner en och förklarar hur otroligt värdelös man är.
För då blir man enligt denna person, som jag inte vill nämna namn på Starkare i sig själv.
Han tror helt ärligt att man blir stakare av att bli sårad.
Eller egenligen ska jag kanske säga trodde. För han håller på och ändra sig. Jag satt och förklara hur fel han hade. Efter ett antal exempel så tror jag att han förstod.  Att han istället för att stärka människor såra dem.
Det värsta är att han har gått och trott att han har gjort människor starkare genom att trycka ner dem.
Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på det. Men jag tror att han kanske i alla fall försöker ända sig nu efter min lilla predrikan om vänlighet och medkänsla.

Jag tror att man blir stark av att bli accepterad och älskad för den man är.
Men också acceptera andra för det dem är. Man behöver inte älska alla men heller inte hata. Det gäller bara att respektera varandra. Något som inte alltid är lätt. Men nödvändigt.
Sen gäller det att våga misslyckas och göra misstag.
Det gör alla människor.
Att våga gå vidare och förlåta är också en sak som gör en stark.
Och att visa sina känslor är för många en otroligt svår sak, något man absolut inte gör. Men även det blir efter hand lättare och gör att man växer som människa.

Jag känner att det här inlägget inte blev speciellt bra. Kanske beror det på att jag skriver det med 39 graders feber.
Haha. Det förstör nästan betydelsen av ordet styrka.

Glöm inte
DEN STÖRSTA STYRKAN ÄR ATT ORKA LYFTA SIG SJÄLV!
ATT ORKA ÖVERLEVA I EN VÄRLD DÄR DU KAN FALLA FÖR MÅNGA GÅNGER.
- Det tycker i alla fall jag.

I det tidigare böckerna i samma serie är det Juha som stått i centrum, och honom det kretsat runt mest. Nu är det istället Jenny som är huvudpersonen.
 En smal, svartklädd, liten ensam flicka, med sönder bitna naglar, kajal runt ögonen, svart hår, och ärr på sin sköra kropp, ärr efter raklblad.

Ett spår av ångest.

Jenny har alltid räknats till de oräknade. "Du är med, du är inte med" Hon var inte med.

Jenny kunde man inte umgås med, hur skulle det se ut? Vara kompis med Cp-Jenny, Plankan, absolut inte.
Jenny var äcklig och ful, ett riktigt monster. Det tyckte hon också.

Det är sista fredagen innan skolavslutningen, Jenny, Juha, Erik-med flinet, Steffan, Chilla, Charlotte, Lennart och resten av eleverna i 9E på Granviksskolan i det lugna, trygga och säkra Sävbyholm ska gå ut grundskolan.
De ryktas om fest nere vid Sävbyholssjön.
Jenny brukar aldrig bli bjuden på sånt, men det här gången är ett undantag.
Sofie frågar Jenny om hon vill gå med henne, antagligen för att få sällskap hem genom den mörka nattskogen.

När Sofie och Jenny kommer fram till sjön är festen redan igång, det dricks öl, cider, och folk har allmänt trevligt.
Efter ett tag får Charlotte, en av det coola, populära, en av de som räknas, för sig att hon ska berätta något.
Då ska alla lyssna. Men ingen lyssnar. Förrutom Jenny.
Charlotte får panik, och börjar skrika som en treåring som inte får sin napp, för att få uppmärksamhet.
Det funkar inte.

Det är fortfarande bara Jenny som tittar på henne. Det är något som inte är som det brukar vara.

Helt plötsligt ropar Charlotte högt så alla hör: "Hörrö, Jenny!"

Nu kollar alla på Charlotte igen, varför ropar hon, hon som räknas Jennys namn?

"Du är egentligen så jävla schysst", säger hon, till Jenny.

Hon tycker att alla har varit så taskiga mot Jenny, så därför ska alla bjuda henne på dricka, för att om en vecka kommer de aldrig ses igen, och Jenny är egentligen snäll, en sån som lyssnar och ställer upp.
Jenny tvekar först, hon vill inte dricka. Men tillslut blir grupptrycket för stort, och hon får i sig mer och mer alkohol.

För 25-årsedan lämnade Juha Jenny, och det trygga Sävbyholm, för att aldrig återvända.
 Han skulle bygga upp sitt egna liv och glömma det som en gång varit. Juha är nu en känd och hyllad komiker. Plötsligt efter 25 år av tysthet får Juha ett brev, från Jenny. Där hon berättar något hemskt.
Hon berättar vad som hände på festen, fredagen innan skolavslutningen.

Då Juha inte var med. Han var inte där när Jenny behövde honom som mest.

Juha blir arg, ledsen och helt förskräckt när han läser brevet, och får reda på vad hans klasskamrater har utsatt Jenny för. Hur kunde hans klasskamrater vara så hemska?
Hur kan man förnedra en människa så mycket?

Juha bestämmer sig för att återvända till Sävbyholm för att ta reda på vad som verkligen hände Jenny, och samtidigt möta sina plågoandar, ser dem i ögonen igen. Denna gång utan att vara offret?

LÄS! (:

Det finns så mycket jag vill förklara.
Men ju mer jag vill förklara, ju mer håller jag kvar inom mig.
Jag vill bara skrika.
För jag vet att snart kan det vara försent.

Det går inte.. Förlåt.. Men jag vill.

Det är konstigt, sjukt och helt otroligt.
Men jag tror jag betyder något för några.
På riktigt...
Jag tror mina vänner behöver mig ibland..
Kanske i alla fall.

Imorgon kommer idag vara igår
Snart är nu då.

Hejdå :)

Ta mig till en återvinningsstation.

Kasta mig i grovsoporna.

De som bränns upp och blir till aska.

Försvinner.

Bort.

De som gjort sitt nu.

Låt mig inte hamna bland krossat glas.

Ty, där har jag redan varit.

Lägg mig inte i mjuk eller hårdplast,
bränbart eller något annat som kan återvinnas.

Människan är inget återvinningsbart material, det är en engångsapparat.

Ännu har jag Batteri kvar.

Kämpa för att vara kvar.

"Åå, vad härligt det ska bli med
semester/sommarlov, vad ska du hitta på?"
Känner du igen det?
Den är vanlig, du har nog fått höra den allt för många gånger.

Men är det så jävla härligt med semester?
Jag har precis varit på Gotland i en vecka, levt en vecka som campare, med min familj.
I  nästan varje husbil/husvagn/tält jag har gått förbi så har det  skrikigt och smällts i dörrar, och tv har varit på högsta volym , för att man inte orkar höra samma röster 24/7 kanske?
Nu ska jag vara ärlig, riktigt uppen faktiskt.
"Jag fruktar varje familjesemester"
Det är samma sak varje år.

Men när man kommer hem brukar allt bli bättre, men man glömmer ju aldrig semesten.
Jag säger bara, min troligtvis sista familjesemester är härmed avslutad, jag kan andas ut!
(jag älskar min familj, glöm inte det)

Nu över till semestern!
Här kommer ord direkt skrivit från min mobil, sparat i utkast, för när man har blogg ska man ju skriva ofta, inte sant? läs eller sluta :D

Dag 1:
 Jag känner hur mina ögon blir tårfyllda. "Nej, tillåt inte dig själv" en tår rullar sakta ner mot min redan fuktiga kind, och tar med sig den svarta mascaran. Det är inte första gången idag, kanske sista?
"Svaga, känsliga,patetiska människa, sitter du här och gråter" Fyfan för mig själv. "Du är patetisk, du är svagast i världen". Meningar om hur dålig, och otillräcklig jag är ekar kraftigt i mitt huvud. Dem vill inte lämna mig idag. Jag känner mig tom. Helt jävla tom. Lika tom som ett lik, när själen har lämnat kroppen, det finns bara skin, skelet och organ kvar. bara skalet ni vet.
Helt tom, tom på känslor, tom på livet, tom på allt!
varför jag känner så här kan jag inte svara på, önskar jag visste.
Varje sekund utan någon människa vid min sida idag har tårana kommit och hälsat på. Dem har även haft med sig sin vän missperfekt som berättat för mig hur dålig jag är! "idiot,tjockast,fulast" Orden ekar i mitt huvud.
Men, nejnej, vad håller jag på med?
Bara för att jag är lite svagare än vanligt idag ska inte missperfekt eller någon annan ta över och styra mig.
Nejnej, alla har dåliga dagar! Varför skulle jag vara svag för att jag gråter? Jag tycker ju andra människor som visar sina känslor är enormt starka. Då kan väl inte jag vara så där jätte svag?
Nej, för alla har dåliga dagar, och nej jag är inte svag för att jag gråter. Ajaj, det var jobbigt att trycka in dem orden på mobilen, varje bokstav sved till, och det tog emot. Jag mena det inte ens.
Men jag klara av att skriva det, det är ändå något tycker jag. Jag tror inte detta kommer upp på bloggen, jag är nog för svag för att lägga upp ett inlägg, där jag beskriver mina egna känslor så mycket. Skulle känna mig egoistisk, och självisk! Och vem skulle vilja läsa?
Förlåt, förlåt!

Dag 2:
Jag sitter här på en brygga och hör det blå vattnet slå mot strandkanten, samtidigt som solen sakta säger godnatt!
En härlig sommarkväll något annat kan man inte kalla det.
Vi är på Öland nu. Det är vackert.
 Jag älskar sanden här, den är så oskyldigt mjuk och underbar!

Dag 3:
Det har gått tre dagar nu sen vi lämna Göteborg, vår kära hemstad :D
Idag är det vår sista dag på Öland. Vi har parkerat husbilen precis utanför portarna som öppna klockan fem i halv elva imorgon, för att släppa på passagerare till färjan, färjan till Gotland.
Dagen har varit upp och ner precis som det första dagarna på semestern med min familj brukar vara.
Är inte på skriv humör idag, så det får räcka så här! Det börjar dessutom bli kallt här på bryggan. Eller jag kan säga en sak till, jag börjar verkligen tvivla på att fortsätta skriva blogg. Jag vet inte om jag vill blotta mig själv så mycket man behöver göra om det ska bli bra.

Dag 4:
Imorse vakna jag av solen vid 8, jag älskar att vakna av solens ljusa, varma morgon strålar! :)
Man känner att man lever. Den här morgonen var dessutom den första på minst en vecka som jag inte vaknade med huvudvärk, underbart var det! Efter frukosten, tog vi färjan till Gotland. Det var en trevlig färja, men man lär behöva lite balans för att åka den. Jag vingla runt på båten och skratta åt mig själv :D
Sen har vi åkt runt på Gotland och kollat på sevärdigheter ni vet sånt som Raukor, kyrkor o s v.
Nu ligger vi vid en strand på Fårö, jag hör hur vattnet slippar dem redan silkeslena stenarna :)

Dag 5:
Idag har vi kollat på Ingemar Bergmans grav. Jag vet inte vad vi har gjort mer idag, mitt minne sviker. Eller jo, vi tog färjan från Fårö, så nu är vi i alla fall en ö närmare fastland!

Dag 6:
Vi ligger fortfarande kvar på samma ställe som vi kom till igår kväll, viket är ovanligt, vi brukar ju inte stanna mer än en natt på varje ställe. Men det var fint här så vi stanna en natt till.
Dåligt väder idag, men jag bada iaf, för jag tvinga mig själv till det. Det var verkligen iskallt! Eller, isvarmt som jag brukar säga :)

Dag 7:
Idag har vi varit inne i Visby och kollt innaför murarna, haha:P.
Sen åkte vi runt och leta efter en bra plats att sova på, vilket var svårare än väntat.
Det slutade tillslut på en dyr och mjäkig camping, inte nog med att det kosta 195 kr/per natt, så kosta det pengar att duscha 5 kr för två min, det brukar iof kosta att duscha på vissa campingar, men då kostar det inte så mycket att checka in! Dessutom var vattnet kallt, och det fanns bara två duschar. Området var inte heller speciellt fint.
Men nu kommer det värsta av allt! :o
Jag börja skratta, som ni kommer förstå.
Det kosta pengar att slänga sopor! haha, jag stod där och flabba, och tog kort, fattar ni? :D

Hoppas ni har haft det bra, och tack om du har läst! :)
Kommentera gärna :)

Idealet har blivit mångas dröm!
Läs meningen ovan. Så hemskt har det blivit!
Folk drömmer om den där "perfekta"  kroppen, just nu ska den se ut ungefär som ett skelet.
Detta är bara ett av många ideal som många just nu strävar efter att uppnå.
Men en sak som många glömmer är att ideal ändras. Men ända kämpar många så enormt för att uppnå detta ideal.
Varför?
Jag kan rabbla upp 1000 olika andlednigar till varför, men det tänker jag inte göra för det handlar inte om det.
Problemet ligger inte i att vi följer idealet.
Det finns bra ideal, som att skriva blogg t ex. Problemet ligger i våran självbild.
Vi är berädda att betala nästan hur mycket som helt för att uppnå perfektion.
Det är hemskt.
Just nu svimmar någon av utmattnig pga att hon har ett kcal intag på 20 och förbrukat betydligt fler efter sin vanliga joggingrunda på 5km, promenad på 7km och sina 350 sittupps. Hon ler åt varje människa hon ser, annars är det fel. Skulle jag fråga henne varför skulle hon svara: "Jag vill bli smal, jag vill bli perfekt!" Hon tycker att vara smal, det är perfektion, eller en del av det, sen ska hon också ha topp betyg, vara en perfekt vän och dotter och allt sånt, och hon gör det för hon vill uppnå perfektion.
En annan människa sitter och har ångest för att han ska hålla tal imorgon och allt måste bli perfekt.
Någon skär sig med ett rakblad under foten för att dölja sitt lilla misstag, hon vill såklart inte skära men kvinen har blivit hennes bästavän i ångest timmarna när ingen lyssnar, och kraven har blir för stora.
Någon hoppar från en bro, och flickan som hoppats mamma kommer stax fråga sig själv vad gjorde jag för fel. Varför kan inte jag vara en perfekt mamma.
Någon trycker ner en tandborste i halsen och spyr upp sin lunch, torkar tårana, sätter på sitt falska leènde och springer ut till sina vänner och tar sin bästaväns sönderskärda hand.
Jag sitter här och har läst igenom texten många gånger, och funderar på om den verkligen är perfekt. Men jag är inte perfekt därför kommer texten inte heller bli det.

Allt människorna vill är att uppnå perfektion, vad är perfektion och är det värt all den här jävla smärtan?

Men det är inte konstigt att vi tycker det är så viktigt att vara perfekta.
Krav är våran vardag och har varit sen vi föddes.
När vi är små lär vi oss att klara allt själva, för man ska inte be om hjälp!
Herre Gud! Be om hjälp det kan man inte göra för då är man svag.
Personligen tycker jag att det är en styrka att be om hjälp. Men det tycker inte samhället.
Egentligen gillar det flesta människor inte idealen, men alla vill vara perfekta eller hur?
Det är ingen som vill vara misslyckad. Och helst ska man undvika alla misslyckade människor för annars kanske man blir som dem. Jag undrar vad världen är påväg.


Jag tycker att folkets självförtroende måste bli bättre, man måste ha en bättre självbild.
Det nya idealet borde vara att älska sig själv. Alla människor är lika mycket värda, och alla är helt unika underbara människor.

Men vem ska se till att vi börjar älska oss själva?
Jag tycker att alla borde göra det tillsammans är vi starka. Säg till din medmänniska är hon är bra som hon är. Det är ingen fara att berätta om sina känslor, våga be om hjälp och våga lyssna på andra.
Ge folk komplimanger även dem du inte känner, en kommentar kan förändra någons liv!

Det finns ingen som är mer perfekt än du! :) Du är så enormt bra som du är :)
Du är värdefull :D

Tjoho! :D
Första inlägget här då!
Jag ska börja skriva blogg har jag tänkt mig.
Ska kolla in sidan lite nu, sen kommer ett inlägg lite senare ikväll får vi hoppas på :D
Ni får ha det massa underbart :)