En blogg om allt från skrattanfall till tårar, och allt annat som livet innebär! :)

Vad är styrka?
När är man stark? 
Och hur blir man stark?
Är styrka att orka lyfta en stor tung sten, eller är det bara att orka lyfta sig själv?

Jag tycker det är svårt att sätta ord på styrka.
Styrka är något för mig, och kanske något annat för dig.
Det är något individuellt.

Jag tycker styka är att göra något som man egentligen inte riktigt vågar.
Eller att kämpa fast man bara vill ge upp.
En annan stor styrka är att ställa upp för en medmänniska, utan att själv kräva något tillbaka.
Jag tycker också det är en styrka att vara sig själv. Fast det där med att vara sig själv kan dock gå över gränsen ibland.
"Jag är den jag är acceptera det"
 Jo, visst alla ska få vara den dem är. Men ibland måste man som medmänniska anpassa sig lite. Låt mig säga så här:" Vad den du är, bara du inte sårar eller förstör för någon annan."

Sen är styrka också så mycket annat. Men det jag precis har nämnt är de som för mig mest symboliserar styrka.

Hur blir man då stark?
Jag vet  minst en människa som tror att man blir stak om någon trycker ner en och förklarar hur otroligt värdelös man är.
För då blir man enligt denna person, som jag inte vill nämna namn på Starkare i sig själv.
Han tror helt ärligt att man blir stakare av att bli sårad.
Eller egenligen ska jag kanske säga trodde. För han håller på och ändra sig. Jag satt och förklara hur fel han hade. Efter ett antal exempel så tror jag att han förstod.  Att han istället för att stärka människor såra dem.
Det värsta är att han har gått och trott att han har gjort människor starkare genom att trycka ner dem.
Jag blir så arg och ledsen när jag tänker på det. Men jag tror att han kanske i alla fall försöker ända sig nu efter min lilla predrikan om vänlighet och medkänsla.

Jag tror att man blir stark av att bli accepterad och älskad för den man är.
Men också acceptera andra för det dem är. Man behöver inte älska alla men heller inte hata. Det gäller bara att respektera varandra. Något som inte alltid är lätt. Men nödvändigt.
Sen gäller det att våga misslyckas och göra misstag.
Det gör alla människor.
Att våga gå vidare och förlåta är också en sak som gör en stark.
Och att visa sina känslor är för många en otroligt svår sak, något man absolut inte gör. Men även det blir efter hand lättare och gör att man växer som människa.

Jag känner att det här inlägget inte blev speciellt bra. Kanske beror det på att jag skriver det med 39 graders feber.
Haha. Det förstör nästan betydelsen av ordet styrka.

Glöm inte
DEN STÖRSTA STYRKAN ÄR ATT ORKA LYFTA SIG SJÄLV!
ATT ORKA ÖVERLEVA I EN VÄRLD DÄR DU KAN FALLA FÖR MÅNGA GÅNGER.
- Det tycker i alla fall jag.

I det tidigare böckerna i samma serie är det Juha som stått i centrum, och honom det kretsat runt mest. Nu är det istället Jenny som är huvudpersonen.
 En smal, svartklädd, liten ensam flicka, med sönder bitna naglar, kajal runt ögonen, svart hår, och ärr på sin sköra kropp, ärr efter raklblad.

Ett spår av ångest.

Jenny har alltid räknats till de oräknade. "Du är med, du är inte med" Hon var inte med.

Jenny kunde man inte umgås med, hur skulle det se ut? Vara kompis med Cp-Jenny, Plankan, absolut inte.
Jenny var äcklig och ful, ett riktigt monster. Det tyckte hon också.

Det är sista fredagen innan skolavslutningen, Jenny, Juha, Erik-med flinet, Steffan, Chilla, Charlotte, Lennart och resten av eleverna i 9E på Granviksskolan i det lugna, trygga och säkra Sävbyholm ska gå ut grundskolan.
De ryktas om fest nere vid Sävbyholssjön.
Jenny brukar aldrig bli bjuden på sånt, men det här gången är ett undantag.
Sofie frågar Jenny om hon vill gå med henne, antagligen för att få sällskap hem genom den mörka nattskogen.

När Sofie och Jenny kommer fram till sjön är festen redan igång, det dricks öl, cider, och folk har allmänt trevligt.
Efter ett tag får Charlotte, en av det coola, populära, en av de som räknas, för sig att hon ska berätta något.
Då ska alla lyssna. Men ingen lyssnar. Förrutom Jenny.
Charlotte får panik, och börjar skrika som en treåring som inte får sin napp, för att få uppmärksamhet.
Det funkar inte.

Det är fortfarande bara Jenny som tittar på henne. Det är något som inte är som det brukar vara.

Helt plötsligt ropar Charlotte högt så alla hör: "Hörrö, Jenny!"

Nu kollar alla på Charlotte igen, varför ropar hon, hon som räknas Jennys namn?

"Du är egentligen så jävla schysst", säger hon, till Jenny.

Hon tycker att alla har varit så taskiga mot Jenny, så därför ska alla bjuda henne på dricka, för att om en vecka kommer de aldrig ses igen, och Jenny är egentligen snäll, en sån som lyssnar och ställer upp.
Jenny tvekar först, hon vill inte dricka. Men tillslut blir grupptrycket för stort, och hon får i sig mer och mer alkohol.

För 25-årsedan lämnade Juha Jenny, och det trygga Sävbyholm, för att aldrig återvända.
 Han skulle bygga upp sitt egna liv och glömma det som en gång varit. Juha är nu en känd och hyllad komiker. Plötsligt efter 25 år av tysthet får Juha ett brev, från Jenny. Där hon berättar något hemskt.
Hon berättar vad som hände på festen, fredagen innan skolavslutningen.

Då Juha inte var med. Han var inte där när Jenny behövde honom som mest.

Juha blir arg, ledsen och helt förskräckt när han läser brevet, och får reda på vad hans klasskamrater har utsatt Jenny för. Hur kunde hans klasskamrater vara så hemska?
Hur kan man förnedra en människa så mycket?

Juha bestämmer sig för att återvända till Sävbyholm för att ta reda på vad som verkligen hände Jenny, och samtidigt möta sina plågoandar, ser dem i ögonen igen. Denna gång utan att vara offret?

LÄS! (: